Jag hade lika gärna kunnat ligga i soffan och dega i flera timmar nu men jag väljer att inte göra det. Jag väljer istället att göra fint på mitt rum, fixa vid skrivbordet, lägga upp mitt plugg strukturerat och sätta mig med mina skolarbeten. Jag tar studenten om ett och ett halvt år och detta gör det så jävla värt det, ärligt talat. Min mentor och jag snackade lite idag om att "tvåan är ju alltid jobbigast", men så är det ju faktiskt. Det är nu vi får en liten käftsmäll från ettan då vi knappt fick något gjort, det är nu vi fördjupar oss i alla ämnen och när hon nämnde att vi kommer att få "njuta lite mer i trean över att det inte är lika mycket som nu" fick mig att bara inse att jag ska kämpa järnet hela tvåan för att nå de betyg som jag faktiskt vill ha - för att sen kunna känna mig jäkligt stolt över mig själv och över vad jag faktiskt har presterat. Jag vill så mycket med min framtid men kommer inte komma dit utan all erfarenhet och kunskap som jag faktiskt skaffar mig i skolan och i övrigt ju, därför känner jag mig inte pressad, men jag känner mig motiverad och taggad på att prestera det bästa jag faktiskt kan. Sen tenderar man oftast till att försöka prestera och förvänta sig mer av sig själv än vad man egentligen kan få ut och vad man egentligen kan komma med, det kallas bara stress och inget annat. Men att alltid ha en balans och inte låta skolan invadera ens liv och ta ens fritid ifrån en, det är viktigt med en bra balansgång liksom. Så länge man känner att man har gjort sitt bästa - så kan man ju inte göra mer än så.